Alla kök behöver en husgud. Någon vars ande svävar över spisen och viskar «mer smör» när man tvekar. I Kockelörens kök heter den anden Leif Mannerström.
Varför just han? Det är inte stjärnorna eller titlarna, även om de finns där. Det är tre saker som Kockelören återkommer till varje gång han ser den gamle mästaren i rutan.
1. Rakheten
Mannerström säger vad han tycker. Om en sås är tunn är den tunn. Om en fisk är torr är den torr. Det låter hårt, men det är i själva verket den största respekt man kan visa mat och människor: att bry sig tillräckligt för att vara ärlig. Kockelören försöker leva efter samma princip – därför står det i recepten varför vi gör varje moment, inte bara att vi gör det. Ärlighet i köket börjar med att förstå sitt eget hantverk.
2. Respekten för husmanskosten
Det hade varit lätt för en kock av hans kaliber att bara ägna sig åt det fina. I stället har Mannerström i decennier stått upp för sjömansbiff, stekt strömming och brunsås – maten som byggde det här landet. Han har visat att husmanskost inte är enkel mat, utan ärlig mat som kräver riktigt hantverk. Det är exakt den fanan Kockelören försöker bära vidare i sin receptbank: svenska klassiker lagade från grunden, med stolthet i stället för ursäkter.
3. Smöret
Behöver det ens sägas? I en värld som i perioder försökt skrämma oss med margarin har vissa stått fasta som fyrar i stormen. Kockelören bekänner sig till samma lära: grädde är en vän, smör är en livsstil, och en gräddsås utan riktig grädde är bara varm besvikelse.
Så nästa gång du står vid spisen och tvekar – fråga dig själv: vad hade Leif sagt? Förmodligen något rakt. Förmodligen något om smör. Och förmodligen hade han haft rätt.
PS. Vill du laga något Mannerström hade nickat åt? Filtrera på «Inspirerad av svensk kock» i receptbanken – där bor Wallenbergaren, dillköttet och de andra klassikerna.